Tänkte försöka resumera mitt år lite, och min första tanke var att det varit ett riktigt skit år, men de är ju inte riktigt sant. där fanns ju bra delar också av det, fast dom var väldigt få:)
Året började väldigt bra!, jag var i Sälen där jag jobbat mina sista 5 veckor på 2013. Jag hade vänner uppe över nyår som jag fira med. Jag hade hittat mitt livs kärlek, Jag hade fått fast jobb hemma till den 7 jan och jag hade gjort adressändring för att starta ett nytt liv som sambos. Jag var helt enkelt redo för att avsluta mitt kapitel som säsongare efter att ha gjort 2 sen innan och nu en kort på 5 veckor. Det kändes skönt att komma hem, allting flöt på och jag trivdes, kändes nästan som jag aldrig någonsin hade mått så bra.
Det fick vara bra in till mitten av februari, sen fucka mitt knä upp från ingenstans. Jag blev sjukskriven och jag fick tråkiga besked om att det aldrig någonsin kommer att bli riktigt bra, jag kunde inte röra mig på en månad och jag hamnade i någon slags depression. I början av april fick jag komma till Peter, en sjukgymnast i Gröstorp. Tänkte att jag skulle hata det som alla andra gånger jag varit på rehab, men inte den här gången, Peter lyckades göra de kul och jag börja själv känna mig gladare igen.
Men jag han väl knappt komma tillbaka innan nästa jobbiga sak skulle knacka på dörren, närmare bestämt på påskdagen. Han, den personen som var hela mitt liv valde att vi skulle gå skilda vägar. Jag värken ville eller kunde förstå att det var sant, jag som aldrig hade känt så här för någon annan i hela mitt liv, jag som trodde att han var den rätta, hur fan kunde han känna så och göra så. Jag var tvungen att flytta hem till mor&far igen. allt var bara skit just nu, jag kunde inte vara ensam, ville omge mig med folk hela tiden för då kanske det fanns en chans att dom skulle kunna ta bort min smärta för någon minut. jag lyssna på musik konstant, men där lyckades alltid komma upp någon låt som fick mig att tänka på han. försökte bedöva mina tankar. men det blev alltid kväll, och det blev alltid tid för att försöka sova, och då var jag ensam, bara jag och min säng och mina tankar.
Som tur var så var maj en ganska fullbokad månad med kalas, Londonresa & Summerburst på schemat.
Jag började ganska omgående söka lägenheter då jag bara ville komma bort och få något eget & starta något nytt. men då jag inte kunde hitta någon hyres som var tillgänglig tillräckligt fort så fick köpes bli ett alternativ. och se där!, jag hittade en ganska snabbt, 1 juni blev jag ägare av min alldeles första och egna lägenhet, en 1:a i Simrishamn.
Sen skulle allting bli väldigt jobbigt igen, då Mormor, min älskade Mormor togs i från oss den 3 juni. Efter många år av kämpande mot cancer. Hon var en riktigt fighter den kvinnan, en person jag verkligen ser upp till, jag hoppas jag själv kan bli en sån underbar person, som kan känna en sån tacksam till livet och kan se det positiva i allt. Vi var mitt i en renovering av min lägenhet samtidigt som vi skulle tackla sorgen och planera en begravning. Jag förstår inte hur Mor & Far orkade hålla på som dom gjorde, och det ända jag gjorde var att vara irriterad på vilken tid det tog att bli klara. På en månad blev lägenheten klar, inte någon tid alls nu när jag tänker efter med tanke på att Mor var i väg hos Morfar väldigt mkt och planera för en begravningen. Kommer ihåg att jag var väldigt förvirrad under denna tiden varje gång jag var ledsen, för jag visste inte om jag grät för Mormor eller för han, och jag kände skuld om jag grät för honom när min Mormor precis hade gått bort.
Jag flytta in i min lägenhet och tänkte att det skulle bli bättre, men helt plötsligt var jag mer själv ist. och jag börja få panikångest om kvällarna, och jag började få ångest för ångesten, för att det skulle bli kväll, för att jag skulle bli själv. var på sjukhuset och fick prata av mig, började jobba igen och gå till Peter efter semester, det mesta blev lite bättre. Sommaren var nog den jobbigaste sommaren jag haft, men jag gjorde samtidigt många roliga saker och han träffa många vänner.
31 oktober gjorde jag min sista dag hos Peter, jag hade tillbringat 2-3 dagar i veckan där i ett halvår. Så det kändes en aning konstigt att jag nu skulle stå på egna ben och träna själv. Mitt knä kändes starkare än någonsin och nu var det bara upp till mig att låta det förbli så starkt. Vakna upp dagen efter sjuk, halsont och snuvig och de har jag varit ända fram till slutet av förra veckan. Så i måndags tog jag tag i min träning igen, och ska nu försöka hålla fast vid den.
Jag kan ärlig talat säga att jag inte har något i mot att 2014 nått sitt slut, och att jag verkligen hoppas att 2015 har något bättre att komma med. Eller i alla fall bara låta det vara som det är just nu, då är jag faktiskt nöjd!
Ett Gott Slut på er allesammans! <3
